När jag i februari i år i en ledare här på LIFe-time.se påpekade att EU:s läkemedelsmyndighet EMA i händelse av en Brexit skulle behöva flyttas från London – och förde fram att Sverige har många starka konkurrensfördelar för att kunna ta över EMA – kunde jag inte ana vilka reaktioner artikeln skulle skapa över hela Europa. Efter den inledande internationella medieuppmärksamheten kring LIF:s förslag började andra EU-länder snabbt ställa sig i kön, vilket ökade rejält när folkomröstningen i juni i Storbritannien innebar att Brexit var ett faktum. I dag har jag tappat räkningen på hur många länder, och enskilda städer, som knuffas om medieutrymme för att få föra fram de egna fördelarna med att få bli värd för EMA.

Det är lätt att se de främsta bevekelsegrunderna för den dragkamp i Europa som nu inletts och som lär pågå ett bra tag: den internationella prestigen i att få bli värd för en ansedd EU-myndighet, de positiva följdeffekterna för den inhemska Life Science-sektorn, den ekonomiska vinsten som genereras utifrån såväl EMA:s egen verksamhet som från följdinvesteringar. Det är också lätt att se framför sig ett utdraget politiskt rävspel innan det slutliga beslutet om EMA fattas, troligen av EU:s stats- och regeringschefer. EMA är en juvel inom EU och många länder kommer vara beredda att gå långt för att få bli värdnation.

Även om den svenska regeringen reagerat positivt på tanken inför ett EMA i Sverige har ändå agerandet hittills präglats av stora mått försiktighet och återhållsamhet. Jag kan ha förståelse för detta. Än så länge har Storbritannien inte aktiverat EU-fördragets artikel 50, vilket utgör startskottet för utträdesförhandlingarna. Att kasta sig ut i en högljudd kampanj kring att lägga vantarna på EMA innan ett formellt utträde begärts skulle inom EU troligen uppfattas som opassande, rent av provocerande.

Men sådana diplomatiska överväganden får inte innebära att Sverige står stilla i den här frågan. Regeringen måste skyndsamt få till en process över departementsgränser för att när det är dags kunna tydliggöra ett svenskt alternativ. Låt mig få nämna några fakta för att tydliggöra magnituden av vad som står på spel: EMA är vid sidan av amerikanska FDA världens främsta och viktigaste läkemedelsmyndighet, med uppgift att reglera 27 procent av den globala läkemedelsmarknaden för över en halv miljard människor. Läkemedelsmarknaden inom EU omsatte i fjol 2 600 miljarder kronor. EMA:s budget låg förra året på närmare 3 miljarder kronor. Kärnan består av 890 högspecialiserade anställda, och till detta förfogar EMA över ett nätverk av 3 700 vetenskapliga experter. Enbart myndigheten själv bokade förra året över 30 000 hotellnätter, och minst lika många genereras av företag och andra aktörer.

Den senaste tiden har en sedvanlig regionalpolitisk debatt dragit igång i Sverige. Företrädare för Stockholm-Uppsalaregionen, Malmö-Lundregionen och Göteborgsregionen har alla pläderat för sina respektive styrkor inom Life Science och för att EMA borde placeras i just deras region. Men om svensk regionalpolitik ska appliceras på en ambition att få bli värdnation för EMA finns en uppenbar risk att Sverige blir vår egna största fiende. Om Sverige överhuvudtaget ska komma ifråga får regeringen inte ta några som helst regionala hänsyn. Vi måste inse följande: Sverige har inte flera Life Science-kluster. Sverige kan som helhet möjligen betecknas som ett kluster.

Att ha starka traditioner samt att ha såväl bredd som spjutspets inom akademisk utbildning och forskning, och därtill ha en framgångsrik Life Science-sektor, är vad man skulle kunna beteckna som skall-krav för kandidatländerna om det hade varit fråga om en upphandling. Man kan fundera över myndighetens nuvarande placering. Storbritannien har Europas starkaste Life Science-kluster kring framför allt "the Golden Triangle" Cambridge-Oxford-London. Men det är ingen slump att EMA finns i centrala London. En institution som så tydligt utgör spindeln i nätet för hela läkemedelsmarknaden behöver framför allt en storstads samlade kapacitet och attraktivitet. Inte minst är mycket goda flygförbindelser med samtliga medlemsländer nödvändigt, och med Sveriges geografiska läge utgör detta också vår akilleshäl.

Sett ur varje rimligt perspektiv kommer konkurrensen vad gäller EMA stå mot städer som Milano, Lyon, Berlin, Barcelona och Köpenhamn. Då borde det för regeringen vara helt uteslutet att ens överväga något annat alternativ i Sverige än Stockholm-Uppsalaregionen. Det är den enda regionen i Sverige som har alla de nödvändiga ingredienser som behövs för att kunna vinna dragkampen mot de andra starka kandidaterna om att få hysa EMA.

LIF har i dagarna skickat en skrivelse till statsminister Stefan Löfven. Vi föreslår att regeringen snarast inrättar ett permanent kansli för Life Science-frågor, centralt placerat i Statsrådsberedningen med bemanning från flera departement, och lett av samordnaren Anders Lönnberg. Detta skulle ge förutsättningar för att långsiktigt och tålmodigt arbeta för att Sverige ska bli en starkare Life Science-nation. En första uppgift för kansliet vore att arbeta fram ett trovärdigt svenskt alternativ för att bli värd för EMA.