Det ska sägas direkt: Det är bra att SKL i samarbete med berörda myndigheter tagit fram en uppföljande rapport om hur nya läkemedel mot hepatit C introducerades i Sverige. Det är den första i sitt slag som presenterats, med ambition att följa upp det ordnade införandet inom det terapiområde som var processens pilot.
Hur gick det för patienten? Det är den till synes enkla frågan som ska besvaras. En uppföljning av vård och behandling som vi alla i dag pratar väldigt mycket om, och har gjort under många år. Tyvärr visar rapporten att betoningen legat på att prata, för den uppföljning som är möjlig i dag är inte vad som skulle behövas.
Slutsatser i rapporten är att de nya läkemedlen mot hepatit C introducerades såväl snabbt som jämlikt. Jag har egentligen ingen anledning att ifrågasätta detta. Problemet är bara att det inte definierats varken vad som kan betecknas som snabbt, eller som jämlikt. Utan allmänt accepterade definitioner av dessa begrepp är det svårt att objektivt bedöma hur införandet varit. Det riskerar att bli den klassiska frågan om glaset är halvtomt eller halvfullt.
Vad gäller behandlingen mot hepatit C visar det sig att det sig att det på flera sätt fanns goda förutsättningar för uppföljning av det ordnade införandet. Det är läkemedel som förskrivs på recept och som därmed kan identifieras i Läkemedelsregistret. Hade det varit läkemedel som används inom slutenvården, så kallade sjukhusläkemedel, hade det inte funnits någon information om hur många eller vilka patienter som använt läkemedlen.
I detta fall fanns även ett kvalitetsregister, InfCare Hepatit, som redan innehöll detaljerade uppgifter men som användes av få kliniker. Genom att definiera en kärna av uppgifter var det möjligt att relativt snabbt få alla kliniker att använda registret. Hade det saknats ett kvalitetsregister, vilket det tyvärr gör inom många områden där det kommer nya läkemedelsbehandlingar, hade det inte varit möjligt att få information om läkemedlen ger samma effekt i klinisk vardag i vården som i de forskningsstudier som låg till grund för att läkemedlen godkändes.
Fick alla patienter som prioriterats i myndigheternas och NT-rådets rekommendationer behandling? Det är den kanske viktigaste jämlikhetsfrågan av alla. Eftersom patienterna oftast inkluderas i kvalitetsregistren först när de får behandling går det tyvärr inte att få svar på hur många personer som borde fått behandling men som inte fick det.
Även om man ger SKL rätt i att introduktionen skett snabbt, så gäller det tyvärr inte uppföljningen. Trots att rapporten presenterades nu under sommaren omfattar den bara användningen av de nya läkemedlen fram till december 2015. Det visar på de orimliga handläggningstiderna på Socialstyrelsen, vilket i sin tur visar på att det saknas såväl beredskap som kapacitet för en ökad användning av Real World Data, RWD, som faktiskt finns i sjukvården.
Vi har inte de data som behövs, och det saknas infrastruktur för att använda de data som faktiskt finns i den utsträckning som är nödvändigt och önskvärt. Det återstår massor av nationellt samordnat arbete över departementsgränserna om vi menar allvar med att försöka få svar på hur det gick för patienten. Högt på prioriteringslistan står att implementera den nationella källa för ordinationskod som redan är utvecklad, och att fånga individdata från slutenvården vad gäller läkemedelsanvändning. Data från primärvården motsvarande det som finns i Patientregistret står också högt på önskelistan, som jag vet att vi inom läkemedelsbranschen delar med de flesta andra aktörer.
Vad gäller kvalitetsregistren har staten och landstingen de gångna fem åren satsat 1,5 miljarder kronor på utveckling. Trots detta uppfyller endast ett fåtal register i dag kraven för att kunna användas aktivt för forskning eller för att följa upp ett ordnat införande. Det finns också bland registren en påtaglig ovilja till samverkan med företag. Under rubriken Lapptäcke med otillräcklig täckning drog myndigheten för Vårdanalys i en analyserande rapport i somras slutsatsen att framtiden kräver något annat än dagens fragmenterade lösning med separata nationella kvalitetsregister. Vårdanalys föreslår en samlad nationell informationsinfrastruktur som bättre kan möta olika behov av information om vårdens kvalitet. Man kan också kalla det ett ekosystem för hälso- och sjukvårdsdata vilket även omfattar infrastrukturen för användning av den information som finns.
Min slutsats blir att vi måste inse att vi håller på att bli omsprungna av länder som gjort det som vi bara pratar om. Alla aktörer måste därför investera betydande tid och resurser om vi ska kunna få till ett nationellt ekosystem för att följa upp hur det går för patienterna när nya läkemedel eller andra behandlingar används i sjukvården. Är vi inte beredda att satsa på ordnad uppföljning kan värdet av det ordnade införandet ifrågasättas.