Allt djupare samverkan mellan akademi och företag

Gemensamma forskningsprogram, utveckling av diagnostik och behandlingar, industridoktorander och företagsavknoppningar. Det är bara några exempel på hur Karolinska Institutet samverkar med läkemedelsindustrin.

– Alla är inte vana vid det än, men samarbeten mellan akademi och industri har växt mycket de senaste 10–15 åren och det ligger i direkt linje med såväl regeringens Life Science-strategi som med KI:s egen strategi, säger Hans-Gustaf Ljunggren.

Han är professor vid Centrum för infektionsmedicin i Huddinge och har tidigare varit dekan för forskning vid KI. I den rollen var han med om att sluta flera industriavtal, bland annat om grundandet av nya industrifinansierade forskningscentra. Som forskare har han själv deltagit i många samverkansprojekt både i Sverige och internationellt.

– Ett typiskt exempel är utvecklingen av nya cellterapier mot cancersjukdomar. I ett aktuellt fall har terapin först utvecklats vid KI och rättigheterna sedan förts över till ett nystartat svenskt bolag. Bolaget genomför kliniska prövningar tillsammans med vården, och provar bland annat att kombinera cellterapin med en antikropp från ett större företag. Då har vi ett ganska komplext samarbete där det stora företaget tillhandahåller ett läkemedel, det lilla cellterapin, sjukvården ansvarar för behandlingen av patienterna inom en forskningsstudie, och forskare vid KI står för uppföljande laboratorieanalyser, säger Hans-Gustaf Ljunggren.

Ett annat vanligt exempel är när forskare vid KI har patentskyddat en upptäckt, och sedan bildar ett bolag som får ta över patenten. Ett patent måste finansieras över tid vilket är svårt för de enskilda forskare som är de första patentägarna – medan ett bolag kan söka riskkapital för att vårda patentet och utveckla upptäckten vidare, ofta i samverkan med forskarna som först ägde det.

Vill att alla lär sig något av samverkan

Richard Cowburn är Karolinska Institutets ansvarige för industriella partnerskap. Han var själv alzheimerforskare på KI i nästan tjugo år, innan han lämnade lärosätet för en anställning hos AstraZeneca. Där hoppades han förstå hur relevant hans egen forskning egentligen var för att kunna behandla Alzheimers sjukdom. Han tyckte att han visste för lite om hur man rent praktiskt tar fram ett läkemedel.

– Jag hade samarbetat en del med industrin, men de projekten handlade snarast om att vi levererade resultat till företag som använde dem internt. Jag lärde mig inte så mycket om läkemedelsprocessen. Den erfarenheten har funnits kvar hos mig när jag nu hjälper till att utforma samarbeten. Helst ska de vara långsiktiga, och alla ska lära sig något, säger Richard Cowburn.

Ofta gäller det att gå samman redan i tidig fas så att bolaget kan bidra med rätt frågor för att resultaten ska bli så användbara som möjligt.

– Samverkan bygger på ett behov, och man måste respektera att det behovet oftast kommer från industripartnern i första hand. Vi har forskningsexcellensen, de har förmågan att ta vår kunskap vidare till behandlingar. Dessutom har vi genom samarbete med vården tillgång till patienterna. Deras prover, information om livsstil, miljö, genetik... det är otroligt värdefullt. Men vi vet inte alltid hur vi ska använda all data. Det kan industrin och akademin hjälpa varandra med.

Allt regleras noga i avtal

Den avdelning Richard Cowburn leder kallas external engagement office. Där finns tolv medarbetare som ger råd åt forskare om industrisamarbeten, stöd kring bland annat patenträttigheter och juridik, och karriärstöd åt doktorander och postdoktorer.

– Möjligheten att arbeta inom industrin en kortare tid är väldigt eftertraktad.

Inför varje samverkansprojekt skrivs ett detaljerat avtal, där KI:s egna jurister hjälper till. Richard Cowburn beskriver det som att han och kollegorna talar både forskarnas språk och lite av juristernas språk. För juristerna förklarar de vad forskarna vill uppnå, för forskarna betonar de avtalens betydelse.

– De är vana vid att samarbeta med andra akademiska forskare, utan avtal. Men i samverkan med industrin måste precis allt regleras. Vi sysslar ju med hälsodata, personuppgifter, patienter... det är enormt viktigt att allt är tydligt och klart.

Överlägsna register lockar företagen

Stina Salomonsson arbetar på läkemedelsbolaget MSD där hon har en regional roll med fokus på så kallad utfallsforskning (se nedan). Även hon har rötterna hos KI där hon doktorerade och hade en postdoktortjänst och hon har fortfarande en oavlönad anknytning till en forskargrupp inom autoimmunitet. 2016 slöt MSD och KI avtal om ett långsiktigt strategiskt partnerskap. Det gör att en del av administrationen redan är på plats, och kortar tiden och arbetsinsatsen för att starta enskilda avtal från många månader till bara några veckor. Partnerskapet slöts efter att MSD gjort en noggrann global sökning och identifierat ett par institutioner som man ville samarbeta med – en i Israel, och KI i Sverige.

– Utöver att utveckla behandlingar är en av våra viktigaste uppgifter som företag att förstå hur våra läkemedel och vacciner används och påverkar människor. Men vi äger inga datakällor själva utan behöver samarbeta med dem som har tillgång till data. Då vill vi naturligtvis jobba med de bästa, och Sverige har fantastiska register och erkända experter på de områden som är viktiga för oss, säger Stina Salomonsson.

Hon berättar att MSD numera gör en stor del av sina så kallade real world-studier i Norden, just för att registren är överlägsna här. Att befolkningarna är små spelar mindre roll än att samlingen av data är bra, konstaterar Stina Salomonsson som kallar Sverige ”superattraktivt” ur ett globalt perspektiv.

Olika erfarenheter berikar båda sidor

Men även forskarnas och läkarnas erfarenheter har ett stort värde för MSD.

– Mina kollegor på MSD har förstås en massa kunskap om sjukdomsområdena, men vi saknar insikt i det som händer på kliniken i dag. Många av oss har arbetat som läkare, men kanske inte i Sverige, inte nyligen, och kanske inom ett annat fält. Så kunskapen om vilka problem patienterna har och hur de beskriver sin sjukdomssituation, den behöver vi.

MSD bidrar å sin sida med kunskap om regulatoriska processer och hur forskarnas data kan komma till än mer nytta än man kanske förstått. Det är det som är utfallsforskningen – vad blir resultatet av en tänkt ny behandling i ett större perspektiv? Kommer behandlingen kräva stora resurser inom vården? Kommer den innebära en besparing någon annanstans?

– Vi och forskarna har inte samma vardag och det kan alla dra nytta av när vi samverkar. För KI handlar det verkligen inte bara om pengar, vi betalar inga överpriser för studier och jag har aldrig mött någon KI-forskare som skulle arbeta med oss enbart av ekonomiska skäl. De gör det för att de vill, för att de ser att vi har samma mål, säger Stina Salomonsson.

Två olika ”Karolinska” kan skapa förvirring

Men trots de gemensamma målen är det två olika världar som möts och det har förstås sina utmaningar. Hans-Gustaf Ljunggren bekräftar vad Richard Cowburn sagt, att de komplicerade avtalen är något forskarna behöver hjälp med. Men båda pekar också på ett helt annat problem: att göra tydligt att Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset inte är samma organisation.

Medan KI är ett lärosäte och en statlig myndighet, är KS ett sjukhus under Region Stockholm. På båda platserna utförs forskning och många forskare har en fot på var sida – men bara på ena sidan finns patienter. Det gäller att förstå om en tilltänkt partner faktiskt vill och behöver samarbeta med KI eller sjukhuset, eller båda. Det kan också vara en svår uppgift att för en utländsk part förklara det svenska lärarundantaget, alltså att upptäckter inom akademin i Sverige ägs av forskaren själv.

– En annan utmaning är att många företag i tidig utvecklingsfas är beroende av externt kapital. Ofta bygger ett samverkansprojekt på företagets ekonomiska resurser, som kan ta slut om de inte lyckas få in mer kapital enligt plan. Även inom akademin arbetar vi ju hela tiden med att få in forskningsfinansiering, men den är ganska konjunkturoberoende. Riskkapital till tidiga bolag däremot är väldigt konjunkturkänsligt. Det har vi sett inte minst de senaste åren, säger Hans-Gustaf Ljunggren.

Nytt system ska ge överblick över egna forskningen

Inte heller hos stora bolag finns det outsinliga kistor att ösa ur, konstaterar Richard Cowburn. Ibland behöver han påpeka för KI:s forskare att samverkan har andra värden än pengarna.

– Industrin är mer noggrann än förr med att få något för pengarna, det är tajt reglerat internt i bolagen. Det tycker jag är bra. Vi inom akademin får absolut inte se företagen som ett alternativ till andra inkomstkällor, utan betrakta dem precis som övriga samarbetspartners.

På KI skapas just nu ett helt nytt internt informationssystem kring pågående forskning. Det kommer att göra arbetet lättare för Richard Cowburns kollegor. Det enda sättet att försöka få överblick hittills har varit att läsa forskningsprofilerna på den öppna hemsidan eller söka efter forskarnas publicerade arbeten.

– Men mest intressant för oss är ju det som inte är publicerat än, som de har i pipeline. Det är det våra industriella partners vill ha. Så vi hoppas bli bättre på att ta oss ner under ytan och veta vad våra egna forskare gör.

Intresset ökar även bland finansiärerna

Att intresset för samverkan mellan akademi och industri ökat på senare år, och att den blivit bättre för alla parter, är alla tre eniga om.

– Jag upplever helt klart en mer positiv inställning till industrisamverkan här på KI i dag än när jag började som forskare. Och många företag har delvis lagt ner sin interna forskning och ökat sitt fokus på akademin, säger Richard Cowburn.

Stina Salomonsson ser också ett större intresse bland forskarna, och menar att företagen har lärt sig mer om hur de ska kommunicera med akademin. Framför allt handlar det om att se sig som lika parter, att forskarna inte är ett slags underleverantör. Och så behöver man bygga förtroende.

– Allt handlar om transparens och förtroende. Ibland möter vi förutfattade meningar, som att industrin skulle vilja vinkla data till sin fördel. Ingen läkare eller forskare går ju in i ett samarbete om man tror det. Vi behöver inse att vi har ett rykte att hantera. Det kräver tid och tålamod, men det går, säger Stina Salomonsson.

Även Hans-Gustaf Ljunggren har sett förändringen. Han konstaterar att vissa finansiärer nu i första hand söker projekt där det finns en samverkan med industrin.

– Tidigare skulle universiteten främst generera ny kunskap och sprida den genom publikationer och undervisning. Nu finns en mycket större förväntan på oss att nyttiggöra våra kunskaper genom att överföra dem till industrin. Personligen har jag lärt mig väldigt mycket genom det. Och det största värdet är självklart att våra upptäckter faktiskt kommer till nytta för patienterna.