Panelen vid LIF:s seminarium om antibiotikaresistens tisdag 5 juli.

Antibiotikaresistens är en ödesfråga, menade Anders Tegnell, statsepidemiolog vid Folkhälsomyndigheten, vid ett fullsatt LIF-seminarium i Almedalen då frågan om hur Sverige kan bidra till att lösa det globala hälsoproblemet diskuterades.

– Sett ur ett internationellt perspektiv har Sverige ett försprång och klarar sig än så länge ganska bra. Men trots goda samarbeten kommer vi inte att kunna stoppa, men förhoppningsvis hejda resistensutvecklingen. Det kräver dock insatser på många olika områden och att länder hjälps åt eftersom problemen med antibiotikaresistens inte stannar vid nationsgränserna.

Vi har länge levt i en drömvärld, menade han. Från Alexander Flemings upptäckt av penicillinet 1928, fram till 1987 då den senaste klassen av antibiotika lanserades. Efter det har inga nya antibiotika nått marknaden.

– Många av våra så kallade nya antibiotika är inte nya utan variationer av gamla. Vi har betat av de lättillgängliga substanserna och nu krävs radikalt nya former som kan utmana bakteriers DNA.

Ny affärsmodell

Utöver satsningar på en mer rationell och säker användning av antibiotika, är behovet av nya klasser av antibiotika stort. Forskning och utveckling är dock en fråga om miljardinvesteringar. En stor utmaning är att skapa ekonomiska incitament för att läkemedelsbolag ska vilja satsa resurser på utveckling av läkemedel som helst ska användas så sparsamt som möjligt för att undvika resistensutveckling. Det krävs därför helt nya affärsmodeller.

Karolina Antonov, analyschef på LIF, berättade om en värdebaserad modell som LIF har tagit fram tillsammans med medlemsföretagen AstraZeneca, MSD, GlaxoSmithKline och Astellas, samtliga verksamma inom antibiotikaområdet. Modellen, som presenterades för socialdepartementet och ansvariga myndigheter under våren, frikopplar användningen av antibiotika från ekonomisk ersättning. Modellen bygger på att staten betalar en årlig premie till läkemedelsföretaget, medan landstingen betalar en styckekostnad vid användning.

– Det som är riktigt spännande är att vi i Sverige kan vara först med att i praktiken försöka lösa den här problematiken. Fungerar det så tror vi att det kan inspirera andra länder så att modellen får spridning, sade Karolina Antonov.

Ska utreda LIF-modellen

Modellen syftar till att skapa incitament för att tillhandahålla nya antibiotika i Sverige och komma runt problemet med att för få nya antibiotika utvecklas på grund av att det idag inte lönar sig. Tanken är också att nya antibiotika ska reserveras för det fåtal patienter som inte får hjälp av äldre läkemedel; ett sätt att bekämpa den ökande antibiotikaresistensen.

Regeringen ska nu granska LIF-förslaget och se om modellen med statliga premier för nya antibiotika, kan testas i praktiken. Folkhälsomyndigheten ska genomföra uppdraget i samverkan med Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket och resultera i en rekommendation om huruvida, och i så fall på vilket sätt, den nya ekonomiska ersättningsmodellen kan genomföras i praktiken. Senast den 1 december ska uppdraget redovisas till regeringskansliet.

Initiativet är lovvärt, menade Jan-Olof Jacke, VD för AstraZeneca. Han pekade dock på att mycket återstår innan ett nytt system för ersättning kan finnas på plats.

– Regeringen visar en tydlighet i frågan och det välkomnas. Vi hoppas att förslaget faller väl ut och att Sverige kan ta ledartröjan i en fråga som många länder nu vill lösa, sade Jan-Olof Jacke.

Gabriel Wikström (S), folkhälso- sjukvårds och idrottsminister, lyfte på seminariet fram att en bra förutsättning är det nära samarbetet mellan läkemedelsbranschen och politiska beslutsfattare:

– Under väldigt många år har vi haft ett nära samarbete mellan det offentliga – via både akademi och forskning, men också via verksamheterna – och industrin. Det kritiseras ibland, men i grund och botten är det här något som har gjort Sverige till en stor nation på det här området, och det ska vi fortsätta att värna och utveckla, sade Gabriel Wikström

Antibiotikafrågan i FN

Gabriel Wikström höll ett längre anförande (här kan du läsa talet i sin helhet) där han på ett personligt sätt beskrev hur prioriterad frågan om antibiotikaresistens är.

– Från första dagen har frågan legat högst upp på min dagordning, och den ligger även bland de högsta på hela regeringens dagordning.

Internationellt är Sverige en auktoritet när det gäller hanteringen av frågor kring antibiotika och resistensutveckling, och har länge arbetat för att lyfta frågan på den globala agendan. Sverige var ett av de länder som var drivande bakom att WHO antog en global handlingsplan 2015.

– Det var väldigt befriande på många sätt att vi för ett år sedan, i Genève, kunde ta den globala handlingsplanen i hamn, och att vi fick en enhällig uppslutning bakom den, även om det naturligtvis var förhandlingar in i det sista, där olika intressen stod emot varandra, sade Gabriel Wikström.

För första gången finns en internationell överenskommelse om vilka mått och steg som behöver tas av jordens länder för att kunna hantera antibiotikaresistens och vända utvecklingen. Men det räcker inte med handlingsplaner, menar Gabriel Wikström, det krävs också faktiska åtgärder. Tillsammans med Storbritanniens regering har Sverige bjudit en ett antal nyckelnationer till ett möte för att bilda en "Alliance for Champions", det vill säga länder som tar på sig ledartröjan och driver frågan om antibiotikaresistens framåt.

– Vår konkreta uppgift blev att få till stånd ett högnivåmöte i FN:s generalförsamling i september. Inte för att det heller, i sig kommer att lösa några problem, men för att visa att vi tar kampen vidare och att vi lyfter den till en ny nivå.

Rätt användning

Gabriel Wikström underströk hur viktigt det är att jämlikhet blir ett ledord i det fortsatta arbetet. Det handlar inte bara om att begränsa antibiotikaanvändningen, det är minst lika viktigt att säkra tillgången till rätt antibiotika; att se till att Indiens fattiga på landsbygden verkligen får tillgång till adekvat antibiotikabehandling, samtidigt som tillgången på antibiotika i storstäderna begränsas, så att inte medelklassen kan köpa antibiotika som smågodis över disk vid minsta förkylning.

– Minst lika viktigt är att den utvecklade världen, att vi som har kommit väldigt långt, känner att vi också tjänar på det globala samarbetet. Att vi inte bara gör det på grund av välgörenhet, eller att vi i ett omedelbart skede är rädda för att antibiotikaresistensen ska komma hit, utan att vi också ser att det här ger mervärden om vi engagerar oss tydligare. Ett naturligt nästa steg för länder som Sverige, Storbritannien, Nederländerna, USA och andra, är att på allvar ta sig an utmaningen: Hur skapar vi nya ekonomiska incitamentsmodeller för att ny antibiotika ska forskas fram? Och framför allt hur kan vi koppla diskussionerna om nya modeller, till en diskussion om hållbar användning utav antibiotika på sikt?

– Låt oss föra en diskussion om nya modeller, men låt oss aldrig glömma bort det viktiga arbete som handlar om hur vi ska hantera den antibiotika som vi faktiskt har och den som vi förhoppningsvis kommer att forska fram.