Prostatacancer är den vanligaste cancersjukdomen bland män, med 10 000 nya fall varje år. Sjukdomen är också den dödligaste tumörformen hos män med 2 400 dödsfall per år. I takt med att PSA-testning blivit vanlig har fler fall av cancerformen upptäckts. Allt fler män lever med sjukdomen men antalet som avlider på grund av prostatacancer är oförändrat trots framsteg i diagnostik och behandling.

Förvisso talar studier för att screening kan minska antalet som dör i sjukdomen, men Socialstyrelsen rekommenderar inte allmän screening. Den så kallade Stockholm 3-modellen har bidragit till större precision, men inte tillräcklig enligt Socialstyrelsen. Den tyngsta invändningen mot allmän screening är att diagnostiken fortfarande är för oprecis – per varje fall av räddat liv måste man räkna med ett oacceptabelt stort antal män drabbas av inkontinens och erektionsstörningar efter behandling utan att deras liv förlängs.

Så gott som alla män utvecklar prostatacancer om de blir tillräckligt gamla – men flertalet kommer att dö av andra orsaker okunniga om att de också har cancer i prostata. Den springande punkten är att hitta metoder som skiljer så kallat "snälla" tumörer i prostata från livshotande och det har i decennier varit en stor utmaning för forskningen.

– I världen varierar dödligheten i prostatacancer. I Skandinavien har vi en väldigt hög dödlighet jämfört med de flesta länder, men vi vet inte varför det är så. Det är också så att tumörer som är små och "snälla" när de upptäcks börjar växa efter tio, femton år, sade Anders Bjartell, professor i urologi vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus i Malmö, på årets IHE-Forum i Lund.

Vävnadsprov från prostatakörteln

När ett högt PSA-värde upptäcks är det en gängse fortsättning att ta ut tolv vävnadsprov från olika delar av prostatakörteln. Det är förenat med risker för biverkningar, men diagnos ställs aldrig utan vävnadsprov.

– Men det tar tid att bedöma tolv vävnadsprov, det råder brist på patologer och dessutom kan bedömningen variera mellan patologer, sade Anders Bjartell.

Dagens metod att ta vävnadsprov där ultraljud används för att lokalisera misstänkta tumörer tycks inte vara helt tillförlitlig. I en jämförande studie användes magnetkamera för att välja ut områden för vävnadsprovtagning och man tog dessutom 25–40 vävnadsprov. Med denna metod hittade man dubbelt så många tumörer som var kliniskt relevanta.

– Magnetkamera plus många vävnadsprov kan aldrig bli klinisk rutin, men det är nedslående att bara hälften av de signifikanta tumörerna upptäcktes med dagens metod. Magnetkamera är ett bra hjälpmedel för att inte missa tumörer. Genom att kombinera bilder tagna med ultraljud och magnetkamera, så kallad MR fusion, kan man få en mer exakt information om var man ska ta vävnadsprov. På så sätt kan man minska antalet vävnadsprov utan att riskera att man missar en tumör, sade Anders Bjartell.

Digitala metoder

För att stärka granskningen av vävnadsprov utvecklas så kallad digital patologi, där inskannade bilder utvärderas av datorprogram.

– Det skulle verkligen behövas bättre datoriserad bildanalys för att hjälpa patologerna att skilja ut de farliga tumörerna. I framtiden kommer inte mikroskop att behövas eftersom alla vävnadssnitt skannas in. Östergötlands läns landsting är en föregångare i Sverige.

En ny metod som det finns stora förväntningar kring är så kallad radioligandterapi. Metoden innebär en kombinerad användning av skiktröntgen och PET-kamera. Man använder ett radioaktivt märkta ämne, Lu-177-PSMA, för att spåra tumörer och kan dessutom behandla dem på plats. Ett sjukhus i Helsingfors, Docrates, är först i Norden att pröva metoden.

– Kanske ännu mer spännande är att upptaget av PSMA tycks vara proportionellt mot Gleason-graden på tumören. Om metoden är tillräckligt känslig för att skilja ut "snälla" tumörer från allvarliga kan man slippa ta så många vävnadsprov för att karakterisera cancern, sade Anders Bjartell.