Otto Cars säger i en intervju för Life-time att hans lägesbild när det gäller antibiotikaresistens tyvärr är ganska dyster. Det finns ännu inte ett fullt utvecklat globalt övervakningssystem av antibiotikaresistens, men tillgängliga siffor visar en fortsatt uppåtgående tendens av multiresistens, särskilt hos vissa gramnegativa bakterier, till exempel E. coli och Klebsiella.

– Situationen i Sverige är fortfarande mycket bättre än i många andra länder, men även hos oss ökar problemet och skördar hundratals dödsfall varje år.  En ökad resistens innebär en större risk att den insatta antibiotikabehandlingen inte fungerar. I en studie från USA visades nyligen att den först insatta antibiotikabehandlingen inte fungerade mot den bakterie som orsakade infektionen hos en femtedel av sepsispatienterna, med ökad mortalitet som följd. Vissa patientgrupper är särskilt utsatta. En studie har visat att nära en tiondel av alla dödsfall hos cancerpatienter orsakas av svår sepsis. För tidigt födda barn är en annan riskgrupp. I en internationell enkät till mer än 400 barnläkare svarade 54 procent att de såg antibiotikaresistens som den viktigaste dödsorsaken vid sepsis hos nyfödda, säger Otto Cars.

Har situationen förändrats på grund av coronapandemin?

– Coronapandemin tar fortfarande all politisk uppmärksamhet men den har snabbt förändrat insikten om vikten av global hälsa och fungerande hälsosystem, vilket kan göra det lättare att få en förståelse för den tystare och långsammare antibiotikaresistenspandemin. Covid-19 har visat att en global spridning av en infektionssjukdom kan mobilisera enorma resurser. Antibiotikaresistensproblemet behöver en liknande samordnad global satsning.

– Antibiotikaanvändningen har förändrats på grund av covid-19. Många patienter med svår sjukdom får intravenös antibiotikabehandling på grund av misstanke om att det också finns en bakteriell lunginflammation. Den övervägande delen av denna behandling är dock onödig och skulle kunna undvikas om det fanns tillgång till snabbare diagnostiska metoder för bakteriell infektion. Antibiotikabehandlingen i den öppna vården har istället minskat kraftigt under coronapandemin, till exempel i Sverige och i flera andra länder, sannolikt åtminstone delvis på grund av förbättrad hygien och social distansering och därmed minskad sjuklighet i virusinfektioner, som ofta leder till onödig antibiotikabehandling.

Otto Cars menar att det sammantaget är för tidigt att säga hur coronapandemin kommer att påverka antibiotikaresistensen. Samtidigt måste vi påminna oss om att nedstängningarna i låginkomstländer på grund av covid-19 är ett hårt slag mot sjukvården där viktiga barnvaccinationsprogram påverkats och tillgång till vård och antibiotika till exempel vid lunginflammation försvårats.

Den 15–18 mars 2021 hålls årets (digitala) upplaga av Uppsala Health Summit, på temat “Managing Antimicrobial Resistance through Behaviour Change”. Vilka är dina förväntningar på veckan?

– Antibiotikaresistens har alltför länge setts som ett biologiskt och medicinskt problem, men hanteringen av det kräver beteendeförändringar i hela samhället från individ till politik.

Årets Uppsala Health Summit för samman en bred blandning föredragshållare och deltagare från en mängd discipliner och samhällsområden – från till medicin, veterinärmedicin och vaccinforskning, till   psykologi och beteendevetenskap. Min förhoppning är att mötet skall leda till viktiga diskussioner som ger nya idéer om hur vi kan nå hållbar förändring i förståelsen för antibiotikaresistensproblemet och förändrade beteenden, där vi även bättre tar till vara på erfarenheter från andra områden.

Hur ser du på den forskning och utveckling som pågår i dag kring nya antibiotika?

– Även om resurserna till detta forskningsområde har ökat under de senaste åren är satsningarna fortfarande otillräckliga och inte internationellt samordnade. Endast ett fåtal av de stora läkemedelsbolagen har kvar forskning inom området och de kemiska molekyler som kan bli framtida antibiotika kommer i stället från akademisk forskning och mindre företag.  Världshälsoorganisationens rapportering om vilka antibiotika som finns i såväl preklinisk som klinisk utveckling ger oroande signaler om att utvecklingen inte möter behoven, säger Otto Cars.

– Ett grundproblem är de stora vetenskapliga utmaningarna att få fram molekyler som kan ta sig in genom de gramnegativa bakteriernas komplicerade cellvägg och dessutom undvika att förstöras av bakteriernas resistensmekanismer. Detta är ett av huvudskälen till att så många av de stora läkemedelsbolagen lämnat området. Uppbyggnaden av en ny global modell för antibiotikautveckling måste börja i rätt ände. Det är därför mycket glädjande att regeringen nu aviserat en riktad satsning till antibiotikautvecklingsplattformen ENABLE vid Uppsala universitet, som därmed kan fortsätta att stödja bland annat akademiska forskare med de tidiga stegen i antibiotikautvecklingen.

Vilka insatser behövs för att stimulera till mer forskning på nya antibiotika?

– Tillgång till effektiva antibiotika är helt nödvändigt för all sjukvård i hela världen och är nu allvarligt hotad. Ansvaret för att säkerställa denna tillgång måste läggas på de rika ländernas regeringar. Frågan kan inte lösas genom kortsiktiga forskningsprojekt utan måste ses i ett systemperspektiv där olika delar kuggar i varandra från den tidiga forskningen till preklinisk och klinisk utveckling och till en rättvis global tillgång. Det marknadsbaserade systemet har inte fungerat för att få fram tillräckligt innovativa nya antibiotika. Vi behöver ett nytt behovsdrivet sätt att finansiera forskningen som inte är kopplat till försäljningsvinster; ett system där det offentliga tar mer styrning och där olika aktörer samverkar. Det finns flera initiativ idag som går i rätt riktning, men de är inte samordnade eller långsiktiga. 

Vilka ser du som de viktigaste åtgärderna för att bekämpa antibiotikaresistens?

– Resistensproblemet kan inte lösas permanent, målet måste vara att nå en balans mellan tillgång och efterfrågan. Resistens är en oundviklig konsekvens av all antibiotikaanvändning – även den korrekta – och världen behöver därför ett system som ger kontinuerlig tillgång till nya effektiva läkemedel mot bakteriella infektioner. Samtidigt måste användningen av denna globala resurs förbättras. I många höginkomstländer måste den onödiga antibiotikaanvändningen inom humansjukvården drastiskt minska och dessa länder bör sätta ett mätbart mål för användningen. I låginkomstländer med svaga hälsosystem är situationen mer komplex. Där måste tillgången till effektiva antibiotika öka och den okontrollerade försäljningen successivt reduceras genom stöd till kapacitetsuppbyggnad av sjukvården.

– Antibiotikafrågan måste ses som en global bistånds- och utvecklingsfråga. Detta kräver ett starkt politiskt ledarskap där regeringar och hela FN-systemet samverkar, men där – precis som i klimatfrågan – alla individer har ett eget ansvar.