Sverige bland de sämsta att förebygga frakturer hos bensköra personer

Varannan kvinna och var fjärde man beräknas under sin livstid drabbas av fraktur orsakad av benskörhet, osteoporos. Trots att det finns effektiv diagnostik och behandling får endast 14 procent hjälp med bland annat kostnadseffektiva läkemedel. Konsekvenserna är omfattande, inte minst samhällsekonomiskt. Den årliga samhällskostnaden  för osteoporos och osteoporosrelaterade frakturer uppskattas av SBU till cirka 3,5 miljarder kronor per år. Varje år inträffar 70 000 osteoporosfrakturer i Sverige. Tillsammans med Norge har vi den högsta förekomsten av frakturer i världen. – Vi har flest frakturer i Sverige, men jämfört med andra länder i Europa ligger vi tyvärr i bottenligan när det gäller behandlingsgrad, säger Mattias Lorentzon, professor i geriatrik vid Sahlgrenska akademin, samt ordförande i terapigruppen för osteoporos i Västra Götaland. Han var också expert Socialstyrelsens arbete med ”Nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar” som publicerades i maj 2012.

Frakturer i onödan

Enligt de nationella riktlinjerna skulle hälso- och sjukvården kunna bli mycket bättre på såväl diagnostik som behandling av personer med osteoporos. Bara genom att följa rekommendationerna och införa rutiner som fångar upp riskpatienter skulle flera hundra miljoner kronor kunna sparas. Ändå är det flera landsting som nonchalerar rekommendationerna i riktlinjerna, vilket får till följd att tusentals människor drabbas av frakturer i onödan. – Många landsting har inte rutiner för diagnostik och behandling av dessa patienter, eller så blundar man för problemen. I flera landsting saknas till exempel DXA-mätare för att diagnostisera osteoporos. Det är en av de mest enkla och kostnadseffektiva röntgenundersökningar du kan göra, säger Mattias Lorentzon.

Enkla insatser kan spara miljoner

En mätare som håller i drygt tio år kostar cirka en miljon i inköp och kan mäta 20 till 30 patienter om dagen. Det är märkligt, menar Mattias Lorentzon, att vi är beredda att lägga miljarder på frakturvården, men inte resurser på att förebygga och behandla osteoporos, något som skulle bespara landstingen miljontals kronor och människor stort lidande. Osteoporosfraktur är den diagnos som upptar näst flest vårddygn på våra sjukhus. Och i takt med att vi får alltfler äldre ökar behoven av insatser. Om 20 år kommer antalet 80-åringar att vara fördubblat. Det finns idag kostnadseffektiva läkemedel (bisfosfonater) som stoppar de bennedbrytande cellerna och som kan förebygga nya frakturer efter en osteoporosfraktur. – Det lönar sig stort att behandla personer med hög frakturrisk med alendronsyra eller zoledronsyra, vilket rekommenderas i Socialstyrelsens riktlinjer. Tyvärr är det många läkare i öppenvården som inte är bekväma med att förskriva bisfosfonater. Istället förskriver man kalcium och D-vitamin som nästan är verkningslösa och som kostar cirka 4-5 gånger mer, säger Mattias Lorentzon.

Frakturkedjor ett steg på väg

I flera landsting och regioner införs nu så kallade ”frakturkedjor” för att fånga upp och behandla personer med hög frakturrisk. En frakturkedja kan se olika ut, men innebär i grunden att patienter med osteoporosfraktur skickas från ortopedkliniken till en osteoporosenhet för DXA-mätning. Där bedöms bentäthet och andra riskfaktorer för fraktur. Sedan sänds i normalfallet en behandlingsrekommendation till patientens allmänläkare. I Lund arbetar man sedan några år med frakturkedjor och har nästan kunnat halvera antalet nya frakturer hos patienter med tidigare osteoporosfraktur. I Västra Götaland har politiker nyligen beslutat att frakturkedjor ska införas på regionens samtliga sjukhus. – Även om vi inför frakturkedjor och upptäcker fler riskpatienter så är det inte säkert att man i primärvården erbjuder korrekt behandling och uppföljning. Det finns tyvärr många hinder, inte minst ekonomiska. Att få med primärvården i frakturkedjan är en stor utmaning, säger Mattias Lorentzon.

Påverkar för att riktlinjer införs

Riksföreningen Osteoporotiker – ROP har aktivt arbetat för att påverka landsting och regioner så att andelen behandlade patienter ökar från dagens riksgenomsnitt på 14 procent till minst 60-70 procent, vilket också är rekommendationen i Socialstyrelsens riktlinjer. Lisa Keisu Lennerlöf är ordförande för ROP och har flitigt uppvaktat såväl politiker som tjänstemän runt om i landet och är nu inbjuden att tala i riksdagen. – Där jag har fått personliga kontakter med politiker har jag också fått löften att de ska ta tag i problemen med underdiagnostik och underbehandling. I Stockholms läns landsting lovar man nu att behandlingsprocenten ska öka till 60 procent, och i Västra Götaland är ambitionen 40 procent behandlade patienter under innevarande år. Jag kan inte tänka mig att en politiker som drabbas av osteoporos skulle acceptera att inte få korrekt diagnostik och behandling. Varför accepterar de att så många patienter med osteoporos skickas hem direkt från sjukhus utan åtgärder till priset av stort lidande och enorma kostnader, jag förstår det inte, säger Lisa Keisu Lennerlöf.

Så kan diagnostik och behandling förbättras för patienter med osteoporos:

• DXA-mätare (helkroppsmätare) i alla landsting och regioner
• Andelen behandlade patienter med osteoporos ska uppgå till 60-70 procent
• Frakturkedjor med tydlig organisation och målstyrning i alla landsting och regioner
• Osteoporosskolor i alla landsting och regioner

Källa: Riksföreningen Osteoporotiker – ROP

Detta är den första artikeln av två om vården av osteoporos i Sverige idag. Den andra har rubriken ”Skarp kritik mot sjukvårdens brister i behandling av bensköra patienter”

Bilder

Äldre kvinna. Foto: LIF, Gunnar Menander (omfattas inte av CC. All rights reserved) Mattias Lorentzon. Foto: Elin Lindström Claessen (omfattas inte av CC. All rights reserved). Lisa Keisu Lennerlöf. Foto: Sol-Britt Sundvall (omfattas inte av CC. All rights reserved).