Den tidiga valdebatten på Lif med ledamöter från riksdagens socialutskott leddes av Anders Åkesson. Fr v: Kristina Nilsson (S), Acko Ankarberg Johansson (KD), Camilla Waltersson Grönvall (M), och Sofia Nilsson (C).
Den pågående pandemin kommer förstås att prägla även debatten inför valen till riksdag, regioner och kommuner nästa höst. Men Lif hade valt att sätta fokus på andra viktiga områden. Den digifysiska debatten (se den i efterhand här) hade tre huvudspår – patientcentrering, innovation och kompetensförsörjning – som alla introducerades av företrädare för respektive område. Lise Lidbäck, ordförande för patientorganisationen Neuro, lyfte fram att ord som personcentrering och patienten i centrum debatterats under mycket lång tid, och att det också gjorts en del på området, som fritt vårdval och rätt till second opinion.
– Men jag och många andra patienter känner inte att vi är i centrum i den fragmentiserade vården, organiserad i fyrkantiga stuprör av organ och diagnoser. Vi måste organisera vården efter hela människan, och det är också något vi pratat om i många år. Vi måste få en patientlagstiftning värd namnet, sade Lise Lidbäck, som ville ha svar på hur politikerna vill stärka patientinflytandet i vården.
Patientlagen behöver ses över
Politikerna ansåg att en översyn av den relativt nya patientlagen kan behövas. Camilla Waltersson Grönvall (M), var dock tveksam och menade att sjukvården till att börja med borde följa intentionerna i den befintliga lagen innan man börjar ta fram ny lagstiftning.
– En del av problemet är att regeringen inte tagit på sig ledartröjan i de här frågorna. Jag håller med om att vården i dag är alldeles för fragmentiserad. Vi behöver stärka patienternas inflytande över sin egen vård. Man ska ha rätt att söka slutenvård över hela landet. Det behövs också särskilda patientkontor som både är fysiska och digitala så att man kan ge råd och lotsa patienter. Vi föreslår en långsiktig patientdatareform där patienten äger sin patientdata. Detta ska samtidigt inte hindra samordning av avidentifierade data för forskning och innovation, sade Camilla Waltersson Grönvall.
Kristina Nilsson (S) höll med om vikten av att följa den lagstiftning som finns, men menade att det behövs en utvärdering av vilka delar som inte fungerar.
– Det är viktigt att patienter får större inflytande över sin vård. Men sjukvårdssystemet är mycket komplext, och vi är i en generationsskiftning både när det gäller patienter och personal. Vissa vill vara väldigt delaktiga i sin vård, andra klarar inte riktigt av det. Yngre läkare vill gärna jobba i team, medan andra inte kommit dit än. Vi är i en brytningstid, sade Kristina Nilsson, som apropå frågan om en högre grad av statlig styrning av vården menade att en stor omorganisation inte är vad hälso- och sjukvården behöver just nu.
Sofia Nilsson (C) var också inne på att en rätt att söka slutenvård i hela landet kräver att det införs en nationell struktur, kanske via 1177 eller Socialstyrelsen, som kan förse patienter med ett relevant underlag kring exempelvis väntetider, kvalitet, resultat, hur lång rehabiliteringen är.
– Vi måste ha ett tydligt system som visar detta för patienten och dennes läkare. Det skulle absolut vara ett sätt att föra makten till patienten, och då behöver vi också en förändrad lagstiftning, sade Sofia Nilsson.
Acko Ankarberg (KD) såg det som ett stort misslyckande för hela politiken att patientlagen inte fått något större genomslag. Hon såg också framför sig att patientens ställning behöver stärkas på flera olika sätt.
– Men de närmaste åren behöver ägnas helt åt att hantera den uppskjutna vården. Vi vill ha en nationell vårdförmedling där jag som patient kan ta del av ledig kapacitet i landet, och det behövs också ett resebidrag så man kan ta sig dit. Vi behöver använda ledig kapacitet de närmaste åren för att komma ned i det som kallas vårdskuld, sade Acko Ankarberg.
– Därefter vill vi ett system med en vårdgaranti på 30 dagar, inte 90 som i dag. Det ska regleras tydligt i patientlagen med uppföljning så att det verkligen fungerar.
Hur blir vården mer innovationsdriven?
Anders Blanck, vd för Lif – de forskande läkemedelsföretagen, lyfte i sin introduktion kring forskning och innovation fram de högt ställda målen i regeringens strategi för Life Science, att Sverige ska vara ett ledande land inom området, och vara ett föregångsland när det gäller att implementera nya terapier och precisionsmedicin i vården. Han ville få svar på hur sjukvården ska bli mer innovationsdriven i de två tydliga utvecklingslinjer som finns, dels mot god och nära vård, dels mot en ökad koncentration av den högspecialiserade vården.
Här var politikerna via ja- och nej-frågor överlag positiva till att det behövs nya betalningsmodeller för avancerade behandlingar, mer resurser för arbetet med att implementera Life Science-strategin, en nationell plan för sällsynta diagnoser, samt en uppdaterad nationell cancerplan.
Camilla Waltersson Grönvall menade att en innovationsdriven hälso- och sjukvård behöver säkerställas på statlig nivå.
– Vi lever ju den mest hoppfyllda av tider där man kan räddas från sjukdomar som för bara några år sedan garanterat ledde till döden. Då finns en skyldighet att se till att alla patienter, oavsett var man bor, har tillgång till den vården. Tyvärr visar alla utvärderingar att det spelar roll var man bor i landet och det ska det inte göra. Vi vill ha en statlig satsning på nya avancerade läkemedelsbehandlingar, immun-, cell- och genterapier. Vi är övertygade om att det behövs särskilda resurser för att stärka jämlikheten vid införandet av de här nya läkemedlen, sade hon.
Camilla Waltersson Grönvall lyfte fram att moderaterna lagt ett förslag om att pris- och subventionsmyndigheten TLV ska få i uppdrag att ta fram ett förslag på hur en sådan satsning på nya terapier ska se ut. Ett annat förslag från partiet gäller att det regiongemensamma NT-rådet bör regleras i lag.
Det senare förslaget fick medhåll från socialdemokraternas Kristina Nilsson:
– NT-rådet saknar transparens. Det är väldigt svårt som beslutsfattare att följa hur det här faktiskt går till och vad som händer ute i regionerna. Något behöver absolut göras på det området, sade Kristina Nilsson.
Kompetensförsörjning går åt fel håll
Sofia Rydgren Stale, ordförande Läkarförbundet, berättade i sitt inspel hur professionen ser på kompetensförsörjningen och vilka insatser de vill se framöver på vårdområdet. Hon menade att pandemin blottlagt en rad utmaningar. En av de främsta utgörs av kompetensförsörjningen,
– Men vi ser att utvecklingen går åt fel håll. Vi ser att tiden mellan läkarexamen och läkarlegitimation blir allt längre. Det är långa köer till AT-tjänster vilket beror på att regionerna utlyser för få AT-tjänster. En femtedel av AT-läkare överväger att helt lämna hälso- och sjukvården på grund av den stressiga miljön. Det är alarmerande och något som måste tas på stort allvar. Parallellt med bristen på AT-tjänster uppger 19 av 21 regioner att de har brist på specialistläkare. Om vi ska kunna genomföra stora reformen, exempelvis primärvårdsreformen, så måste vi också utbilda tillräckligt med specialistläkare, sade hon.
Sofia Rydgren Stale lyfte också fram förbundets undersökningar om att det i dag blir allt svårare för läkare att få tillgång till kontinuerlig fortbildning, samtidigt som kunskapen om nya behandlingsmetoder ökar lavinartat med den snabba medicinska utvecklingen.
– Arbetsgivarna avsätter inte tid eller pengar för att vi ska få ta del av utvecklingen. Sjukvården sparar sig fattig. Att erbjuda bra fortbildning är att investera i sin personal, sade Sofia Rydgren Stale.
Acko Ankarberg menade att ett sätt att komma tillrätta med den pressade arbetssituationen inom sjukvården med stressad personal och ständiga överbeläggningar är riktade statliga satsningar. Samtidigt måste regionerna vända trenden och öka antalet vårdplatser.
– Vi tycker att staten ska vara med och betala för att få luft inom slutenvården, alltså fler lediga platser på avdelningarna. Det är först när en enhet inte är fullbelagd som den kan få extra pengar. Om man ständigt har max- eller överbeläggning kommer man förstärka den stress som finns i dag. Någon variant av detta måste till, annars kommer vi aldrig åt överbeläggningar. Det måste också finnas en lagstadgad rätt till fortbildning för vårdpersonal, sade Acko Ankarberg.