Cancerrehabilitering behöver förbättras på ett antal områden, visar en rapport från Socialstyrelsen.
Runt 65 000 personer insjuknar varje år i cancer i Sverige. Prognoser visar att antalet som drabbas av sjukdomen kommer att öka i framtiden. De allt bättre behandlingsmetoderna innebär att många kommer att leva med sin cancer under lång tid, alltså bli kroniskt sjuka i cancer. Det innebär också att det behövs en bra och jämlik rehabilitering över hela landet. Socialstyrelsens rapport visar dock att så inte är fallet. Det nationella vårdprogrammet är inte implementerat i alla regioner. Att det är många olika aktörer som är inblandade i rehabiliteringen, och att ett stort antal olika kompetenser krävs är också andra faktorer som försvårar.
Det är en fördel att arbeta i team både under själva behandlingen och efteråt när rehabiliteringen tar vid, säger Katarina Fredriksson, projektledare vid Socialstyrelsen.
– Att många olika verksamheter inom hälso- och sjukvården är med i rehabiliteringsprocessen är en utmaning. För att patientens behov ska kunna identifieras krävs ett förstärkt team med flera olika kompetenser, om man jobbar så blir det lättare att ringa in problemen, säger Katarina Fredriksson och exemplifierar:
– Det kan till exempel handla om att en patient är deprimerad, trött och har svårt att sova. Med en dietist i teamet kan det kanske visa sig att anledningen är att patienten inte får i sig tillräckligt med näring.
Utgå från behov
I rapporten betonar Socialstyrelsen att cancerrehabilitering måste utgå från patientens behov. Därför, menar myndigheten, måste vårdgivarna i större utsträckning än i dag uppdatera rehabiliteringsplanen tillsammans med patienten – och även med anhöriga när det är möjligt.
Redan vid diagnostillfället eller under behandlingen kan ett vårdteam börja identifiera vilka behov som kan finnas för rehabiliteringen. Livsstilsförändringar som innebär ändrad kosthållning och mer motion kan bli aktuella, till exempel.
– En ändrad livsstil kan leda till en bättre chans att överleva med god livskvalitet. Redan på vårdcentralen kan man börja prata om prehabilitering, till exempel att träna, ändra kosten och sluta röka. Det handlar också om att ge socialt stöd och förbereda för behandlingen. Att få cancer är en existentiell kris på många sätt, och man måste ta hand om det i ett tidigt skede, säger Katarina Fredriksson.
Under pandemin har utvecklingsinsatserna inom cancerrehabiliteringen stannat av på vissa håll. De för patienterna så viktiga kontaktsjuksköterskorna har i många fall varit tvungna att prioritera covidvården, och fysiska rehabinsatser har ställts in. Patienterna med kronisk cancer har också blivit mer isolerade under pandemin, eftersom de utgör en riskgrupp. Men det finns ändå några positiva konsekvenser av pandemin – nya lösningar med digitala möten har kommit till.
– De som arbetar med digitala satsningar säger att fler deltar när vårdmötena sker digitalt. Det kan finnas flera anledningar, som att man slipper resa till exempel – många har långa resvägar till hälso- och sjukvården. Det kan också vara att det känns skönt att det är lite mer anonymt, ibland är det skönt att inte ses. Det finns flera sådana här satsningar som kan leda till en bättre rehabilitering, säger Katarina Fredriksson.
Regioner måste satsa
Socialstyrelsen föreslår i rapporten en rad olika utvecklingsinsatser och förbättringar. Vad är det viktigaste att omedelbart göra?
– Det viktigaste att sätta igång med är förslagen om förbättringar för att patienten ska bli mer delaktig och att bedömningar görs kontinuerligt. Regioner och kommuner måste fatta beslut om satsningar på detta, för att man ska kunna komma igång på alla vårdnivåer. Det handlar om beslut om att införa och tillsätta resurser, men också om att utnyttja den expertkunskap som finns från cancerrehabiliteringen i exempelvis regionerna Stockholm, Västra Götaland och Skåne, säger Katarina Fredriksson.