Årets Cancerfondsrapport tar upp fyra områden där det finns brister och förbättringsmöjligheter. Förutom väntetider tittar rapporten på socioekonomiska skillnader, högspecialiserad vård och kompetensförsörjning. Cancerfonden har jämfört alla sex sjukvårdsregioner och granskar vården för de fyra cancersjukdomarna prostatacancer, bröstcancer, tjocktarmscancer och lungcancer.
När det gäller väntetider har rapporten jämfört hur väl cancervården i landets regioner uppfyller ställda mål inom sju kvalitetsindikatorer bland dessa finns till exempel väntetid för operation, väntetid för hormonbehandling och patienters tillgång till kontaktsjuksköterska.
Ingen region nådde mål för prostatacancer
Ingen region nådde under 2017 upp till det nationella målet för väntetider för patienter med prostatacancer, som är den allra vanligaste cancerdiagnosen och utgör 30 procent av cancerfallen hos män.
Det nationella målet är 61 dagar mellan remiss och operation för prostatacancer, men väntetiderna skiljer sig mycket mellan olika delar av landet. Genomsnittet för riket var 134 dagar under 2017.
Väntetid för operation för prostatacancer var över 200 dagar i Västerbotten och strax under 200 dagar i Dalarna, medan den var 100 dagar i Blekinge och ungefär densamma i Sörmland. Detta enligt Nationella prostatacancerregistret, NPCR.
Bara tre av 21 regioner klarade målet att bröstcancerpatienter som regel ska opereras inom 28 dagar. Vid stark misstanke om bröstcancer är det nationella målet att 80 procent av patienterna ska vara opererade inom 28 dagar. Riksgenomsnittet är 41 procent. Kronoberg toppar listan med 97 procent, följt av Norrbotten som når 91 procent och Gotland med 83 procent. Ingen region i Uppsala-Örebro sjukvårdsregion når det nationella målet. Siffrorna är hämtade från Nationella kvalitetsregistret för bröstcancer, NKBC, och gäller 2017.
– De nationella målnivåerna för olika cancerformer vad gäller väntetid mellan remiss eller stark misstanke om cancertumör till operation sattes för några år sedan efter förslag av professionen och de är godkända av tjänstemän och politikerna i alla regioner. Jag önskar jag hade svar på frågan varför målen trots detta inte hålls av en del regioner, fortsätter Jan Zedenius.
– Man bör tänka på att de nationella mål-tiderna för de olika cancerdiagnoserna är satta till 2020. påpekar Beatrice Melin, avgående nationell cancersamordnare på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.
Saknar gemensam it-infrastruktur
I årets Cancerfondsrapport konstateras att förbättringsarbetet i den svenska cancervården bromsas av byråkrati, ålderstigna it-system, brist på personal och bristfällig organisation.
– En av bristerna är att vi inte exakt kan jämföra regionernas kvalitet på cancervården eftersom de har olika it-system och plattformar för inrapportering av till exempel väntetider. Data måste manuellt tas fram och matas in i systemen. Vi saknar en gemensam nationell it-infrastrukur för det här arbetet. Varje region har sin egen lösning för hur man ska göra, säger Zedenius.
Enligt rapporten är den svenska cancervården bland de bästa i världen. Men väntetiderna kvarstår trots att ett omfattande förändringsarbete har skett inom cancervården under de senaste tio åren.
Efter att en ny nationell cancerstrategi lades fram i en statlig utredning 2009, inrättades året efter Regionala cancercentrum, RCC. För att minimera onödig väntan för cancerpatienter introducerade RCC under 2015 ett nytt arbetssätt för den svenska cancervården med så kallade standardiserade vårdförlopp, SVF.
Införandet av SVF ingick i en överenskommelse mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, om en fyraårig satsning som genomfördes under perioden 2015–2018. SVF handlar om att det för 31 olika cancerdiagnoser har tagits fram riktvärden för hur lång tid det ska ta från ”välgrundad misstanke” om cancer till utredning och så småningom start av behandling.
– Modellen togs från den danska förebilden pakkeförlöp. Arbetssättet hade tidigare införts i Danmark med lyckat resultat. Tanken var att det nya arbetssättet skulle ge patienterna en snabbare resa från välgrundad misstanke om cancer till påbörjad behandling. Ett standardiserat vårdförlopp sätts igång av första instans som träffar patienten, till exempel husläkaren, när det finns en stark misstanke om viss cancertumör, säger Jan Zedenius.
Långa väntetider kvarstår
Under 2015 satsade staten nära 500 miljoner kronor i införandet av SVF, det mesta som stimulansbidrag till landsting som ville delta i satsningen. Under ytterligare tre år satsades motsvarande summa. De genomförda insatserna har än så länge inte varit effektiva, enligt Cancerfondsrapporten.
– Resultatet av införandet av SVF har bland annat varit att många cancerpatienter har kommit i åtnjutande av standardiserad utredning, vilket är bra. Vi har också fått kortare svarstider för vävnadsprover från patologen. Men fortfarande kvarstår problemen med långa väntetider, påpekar Jan Zedenius.
Bland flaskhalsarna finns brist på patologer, men införandet av vårdförloppen har öppnat för möjligheter att stärka patologklinikerna med personal. Kliniker som förbättrat sig med SVF har bland annat upprättat bra kommunikationer med röntgen, patologer och specialiteter som krävs för diagnos och behandling, enligt rapporten.
– Det är ett fint resultat, men förändringen av den svenska cancervården går för långsamt. Vi måste intensifiera arbetet med att förverkliga vårdförloppet, säger Ulrica Sundholm, intressepolitiskt sakkunnig på Cancerfonden.
Det handlade om tillfälliga statliga pengar till regionerna för att införa SVF, påpekar Jan Zedenius.
– Men man glömde bort att det behövs resurser för att förvalta det man har infört. När det statliga stödet upphörde blev regionerna tvungna att ta kostnaderna själva för SVF, säger han.
– Den fyraåriga överenskommelsen om införandet av SVF sträckte sig till 2018. Men vi hoppas att få ytterligare lite medel till SVF. Regionerna måste nu arbeta väldigt intensivt med att korta tiderna till 2020, framhåller Beatrice Melin.
Bristerna behöver analyseras
Andra flaskhalsar i cancervården är organisatoriska problem och resursbrist. Det kan förutom brist på patologer handla om att det finns för få operationssjuksköterskor och för få onkologer som arbetar med prostatacancer.
– Regionerna behöver analysera bristerna, var flaskhalsarna finns i deras egen cancervård. Det landar i slutänden på sjukvårdspolitikerna eftersom det oftast handlar om infrastruktur, resurser och organisation. De måste också kunna titta på regioner som har bra resultat och lära sig av dem. Dessutom behövs en nationell översyn av bristerna i den svenska cancervården. Regionerna kan inte göra allt arbete själv, säger Jan Zedenius.
Jan Zedenius efterlyser också nya arbetssätt. Ett exempel är att det i dag kan vara upp till sex veckors väntetid för att få ut resultat av ett vävnadsprov, när patologen borde klara det på två veckor.
– Skulle det handla om enbart resursbrist skulle den tiden öka hela tiden, men det gör den inte. Det finns patologenheter som har korta svarstider och det går att lära sig av dem. För att förändra arbetssätten krävs ett tydligt ledarskap på alla nivåer som brinner för frågorna. Det är en lång kedja av saker som ska fungera i ett flöde. Det gäller att få ihop teamen inom cancervården på ett nytt sätt så att de arbetar horisontellt och inte vertikalt för att få ihop hela vårdkedjan, säger Jan Zedenius.