Tio års intensiv utveckling av behandlingar mot hiv/aids

I mitten av 1980-talet kunde man för första gången se en ordentlig effekt av ett läkemedel mot hiv. Och det var på Roslagstulls sjukhus i Stockholm som den förste patienten i världen fick ett antiviralt läkemedel som riktades mot hiv. Detta faktum är inte särskilt välkänt ens i Sverige. Läkaren hette Susanne Bergdahl och hon genomförde 1985-1986 en pilotstudie på 30 patienter med foskarnet (Foscavir), som tagits fram av Astra. Läkemedlet var egentligen avsett att användas mot cytomegalovirus, men hade effekt även mot hiv när man testade substansen i provrör. Ett problem var att det påverkade patientens njurar – ett annat att det bara fanns för intravenöst bruk. – Helt klart blev patienterna markant bättre när de fick foskarnet, säger Anders Sönnerborg, professor i klinisk virologi och infektionsläkare först på Roslagstulls sjukhus åren 1983 till 1992 och därefter på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Liksom för senare läkemedel mot hiv förbättrades patienterna så länge de tog foskarnet, men de försämrades igen när man inte längre kunde ge medlet på grund av biverkningar eller för att det gavs intravenöst. När Astra senare lade ner sin virusforskning fortsatte inte heller försöken med foskarnet och resultatet från pilotstudien publicerades först flera år senare. Det är en anledning att detta pionjärarbete inte uppmärksammades så som det borde ha gjort, menar Anders Sönnerborg. Utvecklingen under 1980- och inledningen av 1990-talet var på flera sätt dyster. Vården kunde bara inriktas mot lindring och forskningen dokumenterade gång på gång sjukdomens nedbrytande kraft. Anders Sönnerborg disputerade i december 1989 på en avhandling om hur hiv påverkade hjärnan. Han kunde visa att hiv tidigt infekterade hjärnan hos alla patienter och att så många som en femtedel av patienterna utvecklade en allvarlig demens i slutskedet av sjukdomen.

Ett gammalt cancerläkemedel provades med gott resultat

Från USA kom ett äldre läkemedel, AZT (zidovudin, Retrovir), som utvecklats mot cancer men som hade effekt även mot hiv. I en studie såg man också att AZT i monoterapi minskade dödligheten. Det godkändes snabbt mot hiv och började användas 1987. – Men tyvärr avtog effekten och det visade sig bero på att hiv utvecklade resistens mot AZT, säger Anders Sönnerborg. Resistens mot behandling visade sig vara ett vanligt problem även hos andra nya läkemedel som provades mot hiv. De första åren använde man ett läkemedel i taget och när resistens mot behandlingen uppträdde prövade man ett nytt. Men i början av 1990-talet testades en kombination av två läkemedel för första gången. Det ena var AZT och det andra var 3TC (lamivudin, Epivir). 3TC var det första läkemedlet som utvecklats med hiv som måltavla.

Genombrott med den första kombinationsbehandlingen

I november 1994, på en konferens i skotska Glasgow, presenterades de första resultaten av kombinationsbehandling och de väckte sensation. Och de gav hopp till patienterna. – Nu var vi något på spåren. Patienterna mådde bättre och nu kunde vi tack vare ny molekylärbiologisk teknik, PCR, visa att virusmängden gick ner påtagligt när man kombinerade AZT och 3TC. Detta var ett genombrott för antiviral terapi, säger Anders Sönnerborg. I mitten av 1990-talet kom framstegen inom hiv-/aidsforskningen och sjukvården i rask takt. Först kom användning av kombinationsbehandling med två läkemedel och sedan ett par nya grupper av läkemedel. Och därpå visade trippelbehandling(kombination av tre läkemedel) en ännu bättre prognos för patienterna. De läkemedel som dittills använts tillhörde gruppen nukleosidanaloga omvänt transkriptashämmare (NRTI). Ungefär samtidigt, i mitten av 1990-talet, togs nya läkemedel mot hiv fram i två nya grupper. En av dem var icke nukleosidanaloga omvänt transkriptashämmare (NNRTI) som angriper samma enzym som NRTI gjorde fast på ett annorlunda sätt.

Tillägg av proteashämmare lade till gav ytterligare effekt

Den andra nya gruppen av läkemedel var proteashämmarna. Den första substansen var ritonavir (Norvir) och Anders Sönnerborg var engagerad i den första fas 3-studien som inleddes 1995. Kliniken deltog med tolv patienter, varav sex slumpades till behandling med AZT plus ritonavir och övriga sex till AZT plus placebo. Skillnaden i effekt var dramatisk. – Efter nio månader levde samtliga sex som fått ritonavir och samtliga som fått placebo var döda, säger Anders Sönnerborg. Med denna studie sattes också en punkt i historien om hiv/aids. Den blev nämligen den sista hiv-studie där dödlighet användes som mått på effekt, det vill säga som en så kallad primär endpoint.

EMA:s snabbspår påskyndade godkännande

Vid den tiden visades nämligen att en så kallad surrogatmarkör, virusmängden hos patienten efter tolv veckors behandling, tydligt kunde förutsäga överlevnad efter ett års behandling. Detta låg till grund för att den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA införde ett så kallat snabbspår där nya hiv-läkemedel kunde godkännas snabbare än tidigare. Ritonavir var effektivt, men hade biverkningar som gjorde att många patienter hade svårt att ta det. Den andra proteashämmaren, indinavir (Crixivan), hade lindigare biverkningar och gav god effekt i kombination med AZT och 3TC – Denna trippelkombination visade sig vara betydligt mer effektiv än dubbelkombinationen. Och 1996, när indinavir godkändes och började användas, hade vi döende patienter, som efter den nya behandlingen nu kunde gå hem efter ett par veckor. Det var remarkabla förbättringar. Det kändes ju oerhört bra även för oss i vården, säger Anders Sönnerborg.

Bilder

Läkemedel; IStockPhoto (omfattas inte av CC. All rights reserved) Anders Sönnerborg; Internetfoto, Patric Lindén (CC BY-NC-ND 3.0)

Detta är den andra av fem artiklar i en artikelserie om hiv/aids. Övriga artiklar: Den tidiga aidshistorien – en okänd farsot som dödade unga män Läkare och forskare hand i hand med industrin räddade livet på aidspatienter Långt kvar tills aidsepidemin i världen är under kontroll Svensk sjukvård måste bli bättre på att upptäcka hiv-smitta tidigare