Svensk sjukvård har under lång tid haft en långsam introduktion av nya läkemedel. Men är den trenden på väg att brytas efter ett antal åtgärder med ordnat införande, samverkansmodellen inom landstingen och samverkan mellan sjukvården, läkemedelsmyndigheterna och läkemedelsföretagen? Temat för ett av seminarierna den 30 juni var vem som har ansvaret för att det går så trögt.
ALMEDALEN 2015 Karolina Antonov, chefsstrateg på LIF – de forskande läkemedelsföretagen, inledde seminariet med en kort exposé över de senaste årens intensiva arbete med att få en smidigare introduktion av nya läkemedel.
För drygt fem år sedan lanserades innebörden i begreppet ”ordnat införande” i en artikel på DN Debatt skriven av Göran Hägglund, dåvarande socialminister, Anders Knape, dåvarande ordföranden för SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och Steinar Höeg, dåvarande ordförande för LIF. I artikeln underströk de det gemensamma intresset för en bättre läkemedelsanvändning hos landstingen, socialdepartementet och läkemedelsföretagen.
Samverkan var en förutsättning för att åstadkomma detta. Därefter inleddes arbetet med en nationell läkemedelsstrategi och SKL hade ansvar för Otis-projektet (Otis står för Ordnat införande i samverkan). Sedan årsskiftet 2014-2015 har landstingen och regionerna en samverkansmodell för införande av nya läkemedel. Under arbetet har också TLV, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket engagerats i arbetet.
En modell under utveckling
Mikael Svensson, strategisk rådgivare på SKL, påminde om att samverkansmodellen bara är ett halvår gammal och att den fortfarande är i en utvecklingsfas. Och fortfarande är det få läkemedel som har hanterats inom modellen.
– En grundtanke är att de olika stegen i processen så långt som möjligt ska tas parallellt. Men det förutsätter att vi jobbar tätt ihop med både TLV och läkemedelsföretagen, sade han.
Sofia Wallström, generaldirektör för TLV, konstaterade att den tidigare tydliga gränsen mellan läkemedel som används inom läkemedelsförmånssystemet och de som används inom sjukhusvården, så kallade rekvisitionsläkemedel håller på att bli suddig. TLV fastställer priset på läkemedel inom förmånen, medan de andra läkemedlen förhandlas och prissätts på annorlunda vis.
På väg mot ett system för läkemedel
– Nu är det annorlunda eftersom många av de nya innovativa läkemedlen kan hamna både i den ena och andra gruppen. Denna otydlighet kan leda till att processen innan det nya läkemedlet kan användas tar längre tid, men det innebär bara att alla förlorar. Därför arbetar vi nu med att försöka få ett gemensamt system, ett sätt att värdera och besluta om dessa läkemedel, sade hon.
Strävan är att minska trösklarna för nya läkemedel som fortfarande är oprövade i klinisk praxis.
– Vi vill därför utveckla former för riskdelning när det gäller de läkemedel där det finns osäkerhet om den kliniska nyttan. Vi vill hitta en riskdelning som är rimlig för alla parter. Vi är bara i början, men vi tycker att exemplet med hepatit C-läkemedel är lyckat i det avseendet, sade Sofia Wallström.
Stora skillnader mellan landstingen
För att visa hur systemet fungerar har LIF tagit fram försäljningssiffror för ett 30-tal läkemedel med en positiv försäljningsrekommendation.
– Och det är väldigt stora skillnader mellan landstingen när det handlar om icke-cancerläkemedel. För läkemedel mot cancer har försäljningssiffrorna delats upp på de sex sjukvårdsregionerna. Även där är skillnaderna stora, konstaterade Karolina Antonov.
Mikael Svensson invände att merparten av de läkemedel som ingår i statistiken hanterades innan samverkansmodellen trädde i kraft.
– En faktor som påverkade försäljningen var att bara en handfull av läkemedlen inledningsvis bedömdes som kostnadseffektiva. Det är en förklaringen till att försäljningssiffrorna spretar, sade han.
Tidig satsning i Västra Götaland
Jonas Andersson är regionråd (FP) i Västra Götalandsregionen, VGR, och han menade att diskussionen inte har pågått i fem år i Västra Götaland utan betydligt längre.
– Prioriteringsdiskussionen och att landstingen har tagit över kostnadsansvaret för läkemedel inom förmånen ledde till ett arbete hos oss att säkerställa att nya läkemedel kunde introduceras. Det var inte meningen att ett läkemedel skulle användas på ett sjukhus men inte på ett annat av kostnadsskäl.
I VGR har man avsatt en kvarts miljard kronor till nya läkemedel årligen, men genomförandet har inte varit helt lyckat.
– Ett bekymmer, efter tio års erfarenhet, är att de nya läkemedlen kan komma ryckvis. Ett år kanske det bara behövs 100 miljoner kronor medan det skulle behövas 400 miljoner ett annat år. Tyvärr går det inte att flytta över pengar mellan budgetåren, sade Jonas Andersson.
Vem ska ta ansvar?
Seminariets moderator Lisa Kirsebom bad avslutningsvis paneldeltagarna att svara på vem som behöver ta ett större ansvar för en bättre fungerande läkemedelsanvändning.
– Jag säger landstingen, så att det verkligen blir ett genomförande, sade Karolina Antonov.
– Jag är så tråkig så jag säger alla tre: landstingen, företagen och staten, sade Sofia Wallström.
– Det är tydligen jag, svarade Jonas Andersson och fick dagens skatt från auditoriet. Det är vi som driver verksamheten och därför måste vi ta den bollen.
– Jag är lika tråkig som Sofia. Det är en gemensam utveckling som är angelägen för hela samhället och för patienterna. Och då funkar det inte med något syndabocksutpekande, sade Mikael Svensson.
Bilder
Seminariets panel. Foto: LIF, Lotta Fogelström (CC BY-NC-ND 3.0)
Karolina Antonov, Mikael Svensson, Sofia Wallström, Jonas Andersson, Lisa Kirsebom. Foto: LIF, Lotta Fogelström (CC BY-NC-ND 3.0)