Vaccinjägare Bergström om spelet bakom kulisserna under pandemin

 

Det hör inte till vanligheterna att en statlig utredare skriver en bok efter avslutat uppdrag för att berätta om sådant som kanske inte är så passande i ett betänkande till regeringen. Men så är Richard Bergström heller ingen utredare av ordinärt statligt snitt. Med sin långa erfarenhet inom läkemedelsbranschen, först som chef för Lif och därefter för europeiska branschorganisationen EFPIA och ett stort internationellt kontaktnät, var han däremot som klippt och skuren för jobbet som nationell vaccinsamordnare. Som en av EUs sju utsedda förhandlare med läkemedelsföretagen hade han också under hela pandemin en central roll för hela Europas försörjning av vaccin mot covid-19.

Boken Vaccinjägaren har han skrivit tillsammans med journalisten och författaren Nils Bergeå. I videointervjun för Life-time berättar Richard Bergström att det var viktigt för honom att skriva boken:

– Jag kände att det här jobbet behövde dokumenteras. I Bryssel finns en frånvaro av transparens och dokumentation och jag kände att jag ville dela med mig. Därför att en pandemi kan inträffa igen, säger Richard Bergström i videointervjun.

I juni 2020 fick Richard Bergström ett samtal från socialminister Lena Hallengren. Det var inte helt oväntat, men han trodde att ministern mer var ute efter en referens till någon annan påtänkt samordnare.

– Att hon skulle fråga mig rakt upp och ner att jag skulle om jag ville göra jobbet, det var jag inte riktigt förberedd på.

Han fick ett dygns betänketid och pratade med sin hustru och två personer han alltid lyssnat mycket på, Bengt Jönsson, professor emeritus vid Handelshögskolan och Per Troeing, mångårig expert vid analysföretaget Iqvia. Alla sade: det här jobbet måste du ta – ett slags obligatorisk tjänstgöring när staten kallar. Och Richard Bergström såg det också nästan som en militärtjänstgöring, i princip bokstavligen då han gjorde honnör när han presenterades på en videoskärm under en presskonferens med Lena Hallengren. Bergström anmäler sig.

Hade du vid det tillfället kunnat föreställa dig att du skulle sitta i möten i EU-kommissionen varje dag, inklusive jul och nyårsafton, de kommande två åren?

­– Nej, jag har inte föreställt mig det.  Jag hade inte hunnit börja tänka så mycket på detaljerna, men tänkte givetvis att jag skulle prata med de nordiska länderna och sedan hade jag mitt kontaktnätverk. Så jag hade tänkt ha kontakt med ett antal länder för att samarbeta med dem. Men redan innan jag hunnit börja jobba tog ju EU över allt.

I boken och i intervjun berättar han hur det gick till när EU-kommissionen fick alla medlemsländer att rekordsnabbt säga ja till att allt vaccin skulle upphandlas gemensamt på EU-nivå. Fyra länder, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Italien, hade redan tecknat en kortfattad preliminär överenskommelse med företaget AstraZeneca. Detta satte full fart på EU-kommissionens chef Ursula von der Leyen som vände sig direkt till alla stats- och regeringschefer och fick snabbt gehör för gemensam upphandling.

En styrgrupp tillsattes bestående av en representant för varje medlemsland, och för Sverige utsågs Richard Bergström. Vid första mötet skulle en inre krets av sex särskilda förhandlare utses, och den skulle bestå av de fyra nämnda länderna plus Spanien och Polen. Men Richard Bergström lyckades utöka gruppen till sju förhandlare:

– När vi hade vårt första möte var det ett tiotal personer från runt om i Europa som kände mig och visste att jag kommer från läkemedelsindustrin. Och de visste också att även om jag är en industriperson vet de att jag är ganska progressiv, att jag inte är en traditionell lobbyist utan någon som försöker hitta lösningar. Så jag blev invald, säger Richard Bergström i videointervjun.

Det innebar även att jobbet som nationell vaccinsamordnare för Sverige nu utökades med jobbet som en av samordnarna på EU-nivå. Förhandlingsgruppen hade tre miljarder euro till sitt förfogande. Pengarna användes som tidiga delbetalningar till vaccinföretagen som skulle avräknas när vaccinerna väl fanns på plats. I boken berättar Bergström att man direkt insåg att EU behövde helgardera sig genom att teckna avtal med olika företag som använde olika plattformar för att försöka få fram vacciner. I mitten av 2020 fanns det inga som helst garantier att någon av vaccinkandidaterna skulle ta sig hela vägen genom kliniska prövningar till ett godkänt effektivt vaccin. Helgarderingen var ett medvetet drag som skulle visa sig blev väldigt lyckat.  

Förhandlingsgruppen träffades digitalt varje dag, vardag som helg, och varje vecka träffades den större styrgruppen. Och senare när vaccinerna kunde börja levereras i början av 2021 var köksbordet hemma hos Richard Bergström i Zug, Schweiz, en central plats för EU-ländernas vaccinförsörjning. Bordsytan fylldes alltmer med excel-ark med avtal och fördelningar mellan länder, och ofta fick olika leveranser skyfflas mellan olika länder till följd av förändrade beställningar och nya beslut.

EU-förhandlarnas metod att teckna många avtal med företag som utgick från olika plattformar var inte okontroversiellt. Och särskilt stor var misstänksamheten gentemot mRNA-vaccinerna. Det var en helt oprövad teknik som knappast skulle fungera, ansåg många:

– Det var definitivt en majoritet av de olika folkhälsomyndigheterna runt om i medlemsländerna som var negativa till mRNA-vaccinerna. De flesta ville inte teckna sig för några doser. Men när resultaten från de kliniska prövningarna väl kom i november kom alla springande och ville köpa. Då var det tur att vi hade ett förköp från Tyskland på 100 miljoner doser, och för Sverige hade jag reserverat 8 miljoner doser.

Den stora vändpunkten kom den 27 december 2020. För Sveriges del fick Gun-Britt Johansson vid ett äldreboende i Mjölby den första sprutan. Inom ett år från utbrottet av covid-19 hade den samlade medicinska vetenskapen, företagen och myndigheterna lyckats forska fram vacciner, ta dem genom hela den kliniska prövningsprogrammet, utvärdera dem effekt- och säkerhetsmässigt, och påbörja produktion i stor skala.

– Det är verkligen en fantastisk prestation. Jag brukar säga att det här är värt alla Nobelpris, inklusive det i litteratur för välskrivna ansökningar om godkännanden. Sedan hade vi inga jättevolymer i början, Sverige fick 10 000 doser. Pfizer och Moderna var fullt upptagna med att bygga nya fabriker. Men vi valde ändå att börja vaccinera så fort det bara gick. Det var viktigt för att inge hopp i befolkningen.

Borde ni och andra ledare ha lagt mer energi på att förklara vid det tillfället att produktion av vacciner är en mycket avancerad verksamhet som normalt inte sker med en enorm press att snabbt komma upp i flera miljarder doser? Flera vaccinföretag fick tidigt produktionsproblem och kunde inte leverera avtalat antal doser.

– Jag tycker att alla ska vara självkritiska kring detta. Kring produktion av läkemedel finns ju inte den transparens som finns exempelvis för kliniska prövningar. Vi blev helt tagna på sängen och hade inte en aning om att det skulle bli problem med produktionen. Det har jag lärt mig nu och det är något vi måste ta med oss.

I boken så är du ganska kritisk till Folkhälsomyndigheten. Bland annat att man inte trodde på mRNA-vaccinerna, och att man inte trodde att vi skulle behöva en tredje dos. Hur känner du att relationen med myndigheten har varit?

– Jag hade ju kunnat skriva den här boken och låtsas som allting var harmoniskt. Vi måste inse att de här olika rollerna har en inbyggd spänning. När länderna lägger ansvaret för inköp, val av vaccin, volymer och påfyllning på EU nivån – det är klart att det blir en konfliktyta mot nationella myndigheter som är vana vid att upphandla någonting som redan är utvecklat. Jag kan förstå att det uppfattas som kritik, men jag tycker det handlar mer om att jag vill beskriva denna inbyggda spänning, att man behöver vara tydlig med rollerna. Sedan var det väldigt harmoniskt när vaccinerna väl kom. Vi gjorde en massa omskyfflingar, vi stoppade leveranser som vi inte behövde, och vi accelererade när de behövdes.

– När det gäller tredje dosen var vi på EU-nivå övertygade om att den behövdes och då köpte vi mer doser. Folkhälsomyndigheten sade att man inte trodde det skulle behövas, men två månader senare ändrades detta, och då fanns doserna redan inköpta.

Vad är det viktigaste som du tycker att vi ska ta med oss när det gäller arbetet med vacciner till nästa gång det inträffar en global pandemi?

– Jag har i slutbetänkandet till socialminister Jakob Forssmed lämnat några rekommendationer. En sådan är just framtida inköp. Man måste ha några personer som inte sitter och väntar på evidens utan som kan se runt hörnet. Nu byggs den nya myndigheten HERA upp inom EU och då är det viktigt att varje land har en rollfördelning. Det är därför jag tar upp detta kring Folkhälsomyndigheten. Vi måste ha någon som är ansvarig för att planera för det värsta och som har finansiella möjligheter att agera.