Jan Zedenius är medicinskt sakkunnig på Cancerfonden.

Antalet cancerfall har stadigt ökat i Sverige under lång tid. Men mellan 2015 och 2016 minskade antalet dock med knappt 1 000 fall till drygt 64 100, varav 33 600 män och 30 500 kvinnor. Antalet åldersstandardiserade cancerfall per 100 000 invånare har minskat något de senaste åren både bland kvinnor och män – även om siffrorna idag är högre än vid millennieskiftet.

De vanligaste tumörsjukdomarna är prostatacancer hos män och bröstcancer hos kvinnor. Lungcancer är den tumörsjukdom som tar flest liv totalt. Nästan lika många kvinnor och män, totalt knappt 3 700, avlider i lungcancer under ett år.

Den åldersstandardiserade dödligheten i tumörsjukdomar fortsätter att minska långsamt och den trenden har pågått sedan slutet av 1970-talet. Enligt prognoser lever två av tre patienter tio år efter diagnosen och andelen är lika stor för kvinnor och män.

Statistiken som sammanställts av Socialstyrelsen redovisas i årets upplaga av Cancerfondsrapporten . Ett tema i årets rapport är socioekonomiska skillnader. Enligt Cancerfonden skulle 2 900 förtida dödsfall undvikas om de svagaste socioekonomiska grupperna hade samma överlevnad som de med hög socioekonomisk status.

Studien som presenterades bygger på data för alla insjuknade och avlidna i cancer under åren 1998–2015. Det fanns ingen skillnad när det gäller risken att insjukna i cancer när man jämför personer med förgymnasial utbildning med dem som har högskoleutbildning. Studien presenterades av Jan Zedenius, medicinskt sakkunnig på Cancerfonden, på ett seminarium i Stockholm. Men när man tittar på enskilda diagnoser syns skillnader.

Från vänster Ingemar Ernberg, Anna Nilsson Vindefjärd och Klas Kärre.

Lungcancer vanligare efter enbart grundskola

– Det finns skillnader inom enskilda diagnoser. Risken för lungcancer är högre för personer med förgymnasial utbildning medan risken för malignt melanom, prostatacancer och bröstcancer är högre för högskoleutbildade, sade han.

Dödligheten sjunker i befolkningen i stort, men det ser olika ut beroende på lång utbildning man har.

– Bland kvinnor med förgymnasial utbildning ökar dödligheten medan den sjunker för dem med högskoleutbildning. Kvinnor med kort utbildning löper 40 procent högre risk att dö av sin cancer än de med högskoleutbildning. Och gapet mellan dessa grupper ökar. Bland män är motsvarande skillnad 36 procent.

Vad orsakar de ojämlika skillnaderna? En del beror på olika individuella faktorer men även sjukvården bidrar till ojämlik vård.

– Sjukvården ger inte en jämlik vård. Tiden mellan en misstanke om sjukdom uppstår tills att diagnos är ställd är längre för dem med enbart förgymnasial utbildning. Det finns också skillnader i vilka utredningar som utförs som kan kopplas till utbildningsnivå. Även i behandlingen finns skillnader. Detta är inte acceptabelt, sade Jan Zedenius.

Sverige halkar efter

En stark forskning är grunden för att cancersjukvården ska bli bättre på att diagnostisera, behandla och rehabilitera cancerpatienter. Svensk cancerforskning har traditionellt haft en stark ställning i internationella jämförelser, särskilt om man tar hänsyn till folkmängden. Men Sverige tappar relativt sett mot omvärlden. Räknat i publicerade forskningsartiklar har svensk cancerforskning ökat med 2 procent årligen sedan millennieskiftet, men det globala genomsnittet är 6 procents årlig ökning.

– Sedan år 2000 har Sverige fallit från plats 9 i världen till plats 16. Vi har passerats av Sydkorea, Belgien, Schweiz, Australien, Spanien och Nederländerna. Dessutom närmar sig Österrike och Danmark oss. Ser vi till de viktigaste artiklarna, de som citeras mest, ligger vi på plats 20. Alla trender pekar åt samma håll, sade Klas Kärre, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd

USA är den ledande nationen inom cancerforskning, men Kina har snabbt närmat sig USA under de senaste decennierna. Sett till enskilda universitet så toppar två amerikanska universitet rankningen, men de följs av tre kinesiska som inte fanns bland de 20 högst rankade universiteten vid millennieskiftet.

Ingemar Ernberg, professor i tumörbiologi vid Karolinska institutet och har tidigare varit vetenskaplig sekreterare i Cancerfonden. Hur ser han på utvecklingen?

Definitivt en tankeställare

– Det är ju inga katastrofer, men det är definitivt en tankeställare. Jag arbetar numera "på golvet" så jag går inte runt och tänker på det. Det är viktigt för vår självbild att vi ligger väl till. Det tål att fundera på att Karolinska institutet inte längre är topp tre i världen utanför USA. Det kan handla om djupgående problem inom forskningssystemet, sade han.

Anna Nilsson Vindefjärd, generalsekreterare, Forska!Sverige, fick frågan om vi inte kan slå oss till ro och utnyttja forskningsresultat från andra länder..

– Att Forska!Sverige bildades är en reaktion på de här negativa trenderna. Kvaliteten på forskningen gick åt fel håll. Kliniska prövningar gick åt fel håll, liksom investeringar i forskning. Företagen var oroade och politikerna saknade insikten att de olika delarna hängde ihop och påverkade varandra, sade hon.

Andra konsekvenser är att vårdpersonalens kunskaper inte utvecklas och att patienterna inte får den bästa vården. Utvecklas nya metoder utomlands tar det längre tid innan de når patienter i Sverige.

– Allt som utvecklas i Sverige har större chans att börja användas här.

Samarbeta mer!

Även om det finns problem så är möjligheterna mycket stora tyckte Ingemar Ernberg. Men då krävs ett bättre samarbete mellan den kliniska medicinska forskningen och grundforskningen.

– Detta så kallade translationella spann har historiskt aldrig varit så svagt som nu – då det behövs som mest. Det finns hur mycket som helst att skörda för cancerpatienternas nytta, men incitamenten för sådant samarbete är alldeles för vaga idag. En del av förklaringen till att Belgien, Kina och Sydkorea har utvecklats snabbare än Sverige är att de inte bara satsat resurser utan även byggt translationella strukturer. Sverige har inte alls ansträngt sig för att göra detta anser jag, sade Ingemar Ernberg.

Anna Nilsson Vindefjärd menade att hur vården ersätts för forskning är en viktig fråga för att vända negativa trender.

– Forskningen måste värdesättas utan att resurser tas från den vårdande verksamheten. Ett annat är att forskning måste vara en merit och det behövs karriärvägar för läkare som forskar. Många med den dubbla kompetensen går snart i pension och måste ersättas av yngre som både forskar och jobbar med patienter, sade hon.