De domedagsperspektiv som de senare åren målats upp i olika larmrapporter om konsekvenserna av antibiotikaresistens tycks lika allvarliga som sannolika. Åtminstone hörs inga anklagelser om att internationella antibiotikaexperter skulle överdriva hotet. Om vi inte på global nivå agerar mot resistensutvecklingen riskerar hela sjukvården att i en inte alltför avlägsen framtid kastas tillbaka till tiden före penicillinet. En framtid där ett enkelt skrubbsår kan utvecklas till ett livshotande tillstånd, där miljontals människor dör varje år till följd av enkla infektioner, och där ett idag vanligt ingrepp som exempelvis en knäprotesoperation skulle utföras med livet som insats. Utöver de mänskliga katastroferna skulle den globala ekonomin totalt knäckas. Det är alltså knappast någon överdrift att påstå att antibiotikaresistens utgör en ödesfråga för mänskligheten.
Men om nu mänskligheten står inför detta enorma hot – varför händer det då så lite? En ledtråd kan hittas i en jämförelse med klimatfrågan. Så funderar sjukvårdsminister Gabriel Wikström, som har antibiotikaresistens som en av de högst prioriterade frågorna.
– Det finns en direkt parallell till klimatfrågan. Den väcktes också av ett antal experter och hanterades under lång tid utifrån ett tekniskt perspektiv. Först när klimatfrågan blev politisk började lösningar komma och vissa framgångar har gjorts, säger Gabriel Wikström.
– Antibiotikaresistens har på motsvarande sätt fram till alldeles nyligen främst hanterats som en medicinsk fråga. Det har handlat om system och förskrivningsrutiner och liknande. Men om vi ska komma vidare måste vi se det som en politisk fråga. Och då räcker det inte att debattera inom WHO. Frågan om antibiotikaresistens måste upp inom FN-systemet och tas på allvar i de politiska församlingarna i länderna.
Djup kunskap
En annan parallell till klimatfrågan som kan göras är att Sveriges har en internationell position som överstiger vår relativa litenhet, i kraft av att vi tidigare än de flesta andra länder tagit hotet på allvar och vidtagit konkreta åtgärder. Under ett antal år har antibiotikaförbrukningen minskat både inom sjukvården och jordbruket, och antalet fall av resistenta bakterier är i förhållande till andra länder lågt. Det ger trovärdighet samtidigt som Sverige skaffat sig djup kunskap på området.
– Vi bidrar med djup expertis på antibiotikaområdet. Det är exempelvis Folkhälsomyndigheten som bidrar till att utveckla WHO:s globala övervakningssystem kring antibiotika. Det är fantastiskt att vi som ett litet land kan bidra med den kompetensen. Men det är viktigt att komma ihåg att att vi har den här positionen tack vare att vi gjort vår hemläxa. Vi får inte slappna av. Jag vet att vi exempelvis borde göra mer för att minska antalet vårdrelaterade infektioner inom sjukhusvården, säger Gabriel Wikström.
En ökande trend
Den tredje likheten med klimatfrågan är uppenbar: Oavsett hur duktiga vi är i Sverige påverkar detta inte det globala hotet. Under perioden 2000-2010 ökade den globala antibiotikaanvändningen inom sjukvården med 30 procent. Det finns än så länge inget som talar för ett trendskifte, och situationen är än värre inom jordbruket. WHO:s globala rapporter visar att antibiotikaresistens är ett växande hot. Enbart inom EU beräknas antalet dödsfall till följd av resistenta bakterier redan i dag till 25 000 per år.
På Socialdepartementet finns också tydligt fokus att lägga mycket energi på internationella initiativ. Gabriel Wikström har tillsammans med sin kollega i Storbritannien drivit på för att få till stånd ett högnivåmöte om antibiotikaresistens i samband med FN:s generalförsamling i höst. Så verkar det nu också bli. Men vad förväntar han sig då att uppnå via FN?
– Framför allt att öka medvetenheten. Det här behöver tas upp på stats- och regeringschefsnivå för att den vägen öka kunskapen i medlemsländerna. Det är först när det finns ett folkligt stöd för nödvändiga åtgärder som de kan realiseras. Det har vi inte minst sett i Sverige, säger Gabriel Wikström.
Ekonomisk modell
Ett hittills olöst problem är att de nya antibiotika som hela världen behöver helst ska användas mycket sparsamt för att undvika resistensutveckling. Det kullkastar de sedvanliga ekonomiska incitamenten för nya läkemedel. Därför behövs helt nya sätt att ekonomiskt ersätta läkemedelsföretagen. LIF har i samarbete med medlemsföretag tagit fram en hälsoekonomisk modell som frikopplar användningen från ekonomisk ersättning. Modellen presenterades för Socialdepartementet och ansvariga myndigheter under våren.
– Jag tycker att det är mycket bra att LIF tagit det här initiativet, men vi är inte klara med vårt analysarbete och därför kan jag inte uttala mig specifikt om den modellen, säger Gabriel Wikström.
Men finns det en möjlighet att Sverige kan gå före även när det gäller ansvarsfull introduktion av nya antibiotika?
– Vi kan vara en viktig aktör och visa på en möjlig väg framåt, men jag tror inte Sverige kan lösa det här på egen hand. Alla EU-länder har sina nationella betalningsmodeller för läkemedel, men när det gäller antibiotika måste vi hitta ekonomiska modeller som spänner över flera länder eller över hela EU. Det är jag beredd att diskutera med mina EU-kollegor, säger Gabriel Wikström.